mariaikenya.blogg.se

Helen Garbergs; Nu börjar vi äntligen komma in i vardagen här nere och det känns bra. Många förlossningar och tyvärr en hel del komplikationer. Vi saknar "dåligt barn"-knappen och önskar att vi kunde mer om neonatologi men gör så gott vi kan med de resurser som finns. 

 

Vi har förlorat en prematur på 1100 g och har en liten tjej på 900 g är nog på väg åt samma håll tyvärr. En med kenyanska mått stor bebis på 4 kg som fick en svår skulderdystoci och krävde ventilering i 14 min (ingen ringde på doktorn utan vi råkade kliva in under ventileringen bara, Maria fick liv i honom till slut) som tyvärr fick en plexusskada men åtminstone tycks cerebralt intakt.

 

Vårt största bekymmer just nu är en liten pojk vars mamma har fött 6 barn, 3 levande och 3 döda. Hon kom in efter att ha krystat hemma i flera timmar, det gjordes ett akut kejsarsnitt av en kollega och ut kom en tagen pojke som troligen har haft en svår asfyxi. Han kom sig efter en stund men visar inga tecken på att vilja ta bröstet, trött och slö och började krampa idag. Vi tillmatar honom med bröstmjölk, han får antibiotika och krampförebyggande och vi väntar och ser. 

 

Jag hade ett par dagar när jag var väldigt frustrerad över att ingen gör som vi säger. Ett barn som behövde tillmatas fick inte den ordinerade ersättingen eftersom nattsköterskan tyckte att bebisar endast ska ha bröstmjölk. Prematuren som skulle skedmatas med extra bröstmjölk fick ersättning istället, vilket hon absolut inte skulle ha. Prematurmamman som skulle köra Kangaroo care lämnar sin bebis på sängen och går ut och fixar några ärenden. Saker som bestämts på ronden blir liksom bara inte gjorda. Ingen ringde på oss trots att det kom ut dåliga barn. Fosterljuden avlyssnas efter behag under öppningsskedet av förlossningen, ibland var 4e timme... Nu har vi börjat få bättre kontakt med sköterskorna och det går lite bättre. Vi försöker förklara varför saker och ting är viktiga att göra. Maria sa till mig att jag skulle försöka tagga ner lite och jag försöker, men det går väldigt dåligt ihop med mitt kontrollbehov... =) Personalen har mycket att göra och arbetar långa skift, och ibland tror jag att de ser så mycket elände att de helt enkelt inte orkar engagera sig i en liten prematurbebis som troligen dör i alla fall. Det kanske är naturligt att det blir så?

 

Men allt är inte elände. Vi opererade ett brustet x som gick utmärkt, vi skrev igår ut en patient med prematur vattenavgång v 32 som hann få kortison och födde en liten bebis som kom sig fint. En mekoniumaspiration som vi kämpade med gick hem, visserligen mot medicinsk rekommendation och utan utskrivning men ändå i gott skick. =) Vår lilla 1600 g-tjej äter och har åtminstonde inte tappat i vikt. Vi diagnosticerade tvillingar i v 32 som vi hoppas kunna förlösa under vår tid här. 

 

Viktigast av allt tror jag ändå är att vi avlastar de ordinarie doktorerna så att de får en chans att återhämta sig och klarar av att fortsätta jobba framöver. Dr Amollo tycks jobba nästan dygnet runt och innan vi kom hade de ingen läkarbanks-doktor här under 6 v så de var bara  2 doktorer som delade på nattjourerna, utöver sina dagpass på 08-17. Det är mest förlossningen som är igång nattetid. "Every time I see a pregnant woman, I see trouble" som Dr Amollo uttryckte sig vår första dag. Inatt är vi förlossningsjourer för första gången, med bakjour i hemmet. Spännande.

 

När vi har tid går vi ner till minor theater och tittar på sårskador, frakturer och annat smått och gott som Dr Amollo sköter med stor finess. "Getting kicked by a donkey is a very common trauma around here" =) Vi är mäkta imponerade över hur mycket som de ändå löser. På återseende...